Enligt familjelegenden gjorde jag gamla tanter illa till mods när jag som liten femåring gick och läste högt på gravstenar på kyrkogården. Hur det än var med det, så minns jag fortfarande känslan av att ha lärt sig läsa: alla ord, överallt, måste kodas av. Bara för att det gick!

Många år senare var det en lika stor aha-upplevelse att upptäcka typografin. Jag tillbringade timmar i Esseltebutiken i Linköping med att leta gnuggisbokstäver till rubrikerna i FPU:s medlemstidning. Sedan var man liksom fast och skrivmaskiner, sättmaskiner och de allra första layoutprogrammen avlöste varann. Intresset blev ett yrke som formar hela livet så att det aldrig mer går att öppna en bok eller tidning utan att skärskåda seriffer och kerning.

På senare år har jag återupptagit barndomens Alfapetspelande, fast numera heter det Scrabble och omgärdas av betydligt strängare regler med SAOL som bibel. Och återigen den där känslan av att leva med ord och bokstäver. En närmast fysisk upplevelse av att Y är en så mycket bättre bokstav än D. Att plötsligt hitta den perfekta hakningen eller det där snygga ordet jag sökte – vid busshållplatsen eller i duschen.

Det var länge sedan jag läste på gravstenar. Numera tjänar jag pengar på att ordna bokstäver åt andra, hittar avkoppling i litteraturen och spänning vid scrabblebrädet. Bara för att det går!

Och om du behöver någon som brinner för bokstäver – anlita en bokstavstyp. Jag hoppas att du just fått tio goda skäl till det.